Ensamheten
Jag kan inte glömma honom. Även om jag bara hörde hans röst. En enda gång.
Det var för över 20 år sedan. I Värmland, i någon stuga. Jag skulle ringa någon. Minns inte ens vem det var. Och så ringde jag fel och hörde en gammal mans röst. Han sa sitt namn, men jag minns inte heller vad han hette. Jag bara kommer ihåg att det var en behaglig röst, lugn. Rösten av en människa som har varit med om mycket genom livet.
Det var inte mycket svenska jag kunde vid den tiden, så jag stammade en ursäkt att jag hade ringt fel. "Det gör inget" svarade han obekymrad och fortsatte: "Jag är bara glad när någon ringer upp mig". "Det händer sällan", sa han. Och jag var tyst, hittade inga ord. Sa bara "hejdå" och vi båda la på.
Jag kunde inte glömma honom. Undrade, var han bodde någonstans. Såg honom framför mig i ett gammalt hus, en bondgård kanske? Eller i ett ruckel bredvid en bilverkstad med mack som hade betydelse för många, många år sedan. I en liten by, där alla känner alla. Tills alla går bort.
